Teresias

Vardag igen. Lovet gick precis som alla andra lov väldigt fort och förkylningen varade verkligen HELA lovet. Dock kom jag iväg till Falun och träningslägert vilket var bra. Vi hade kul som alltid och även om jag var tvungen att avstå ganska mycket på grund av förkylningen så var det bra träning. Och så spelade vi ju curling i lördags, vilket verkliegn var grymt kul. Synd att det inte finns någon möjlighet att göra det här på Gotland skulle verkligen kunna tänka mig att dra iväg och lira lite curling istället för att spela bowling.

På lördagen blev det också två kändismöten. Efter en snabbsväng på Faluns affärsgata mötte vi Håkan Hellström mysigt vandrande i svart mössa och grön rock på gatan och på eftermiddagen fick jag dörren till friidrottshallen upphållen av självaste Susanna Kallur.

Andra dagen i skolan är redan avklarad och lika så andra provet (efter lovet), både engelskan och idrotten har kännts helt okej. Hoppas verkligen att det gått bra. Eftermiddagen tillbringade jag till en början med  mysmusik och te på Fridas soffa, nu är jag hemma och eftersom att jag för en gångs skull inte har några läxor ska jag passa på att städa upp lite i mitt rum. Det ser inte allt för bra ut där.

xo/T

Grattis på födelsedagen pappa! <3

Så kom torsdagen och avresa till träningslägret i Falun 16.45. och jag är fortfarande sjuk.
Jag som verkligen hatar tabletter äter just nu alvedon, mucoangin, bisolvon, otrivin comp och läkerol. Illa.
Men jag ser ut att komma iväg i alla fall om jag bara lyckas packa klart just nu går det inte så bra.

Kära tomten, kan inte du komma tidigt i år och ge mig det här?

                            

Varför är tajmingen att bli sjuk alltid så dålig?
Det började i torsdags med lite halsont och hosta. På fredag var det riktigt illa tillbringade hela eftermiddagen och kvällen nedbäddad på Fridas soffa där mina två hjältar Frida och Frida så snällt tig hand om mig. Matade mig med halstabletter och var ett underbart sällskap, hjärta er. Nu börjar jag tillfriskna något men hostar fortfarande som en annan rökare och näsan är täppt. På torsdag är det meningen att jag ska åka på träningesläger till Falun så förhoppningsvis är det bättre då...

Idag har det i alla fall varit en oföskämt slapp lovdag. Läst/Tittap på film på soffan. Läst i sängen, Sovit middag, och inte gjort ett dugg vettigt. Imorgon ska jag i alla fall ta tag i livet. frida kommer hir och det blir Engelska och Matte, seriösa som få.

xo

Så underbart det är, att knyta på sig joggingskorna, resa sig upp, gå några steg, ta ett djupt andetag och sedan ta första steget, börja springa och bara känna hur man flyger över marken. Känna hur varje fotisättning bara studstar lätt, lätt mot marken, nästan tyngdlöst. Jag upplevde det ikväll och åh vad lugn man blir av att göra det.



Gårdagen tillbringade jag i storstan tillsammans med Annie. Efter att först på morgonen blivit informerade om att våran flight 08.50 var inställd och ombokad till 11.20.Hade vi när vi väl kom dit väldigt trevligt.
Det blev dock faktiskt inte mer än 4 kassar vilket egentligen är rätt ovanligt för att vara mig, det brukar för det mesta vara betydligt fler. En av dem var däremot enorm så det vägde kanske upp det lite.
Oavsett så är jag mycket nöjd med mina nya investments, allra nöjdast med den mörkblå weekendbagen och med ankar conversen såklart (nästan barnsligt lycklig).
Hem kom vi också till slut även där var det lite trassel...men det känns kul att ha ännu en "konstiga saker jag upplevt tillsammans med Destination Gotland-anekdot". Båten som skulle vara inne 00.20 kom vi av först någon gång runt 00.45. Passagerarna som reste utan bil fick gå av via bildäck där de blev transporterade av båten med en buss. Lite wierd faktiskt.

Nu är jag också lämnad åt ensamheten i det stora huset på landet. Min älskade mamma åkte till Frankfurt i eftermiddags och kommer inte hem förens måndag eftermiddag. Från början känndes det ganska aktuellt med fest men jag ska visa mig mogen och ansvarsfull och ha en mycket lugn och sansad myskväll med Fridorna. Det blir jacuzzibad, god middag, singstar, härlig film och en härlig lördagsfrukost. På Lördag kommer nog också prinsessan Linnea och delar med sig av sina bästa sidor, ser fram emot det.

Take care! /T

Hej på er!
Det var ett tag sen jag hörde av mig nu, men det här inlägget har tagit tid på sig både vad det gäller att bli skrivet över huvud taget och att sen bli publicerat. Många tankar har det varit att samla och tänka igenom och vissa har verkligen behövt sjunka in. Vi får se hur det blir men jag ska i alla fall göra ett försök för det är något som jag verkligen vill dela med mig av...

1 September 2008 kommer att finnas kvar i mitt minne för alltid, det var en dag som bjöd på mycket och verkligen var annorlunda. Eller rent ut sagt, den var konstig och hemsk så in utav helvete!
Det började på morgonen, mamma skulle börja ett nytt jobb den här dagen och hon var verkligen sådär härligt förväntansfull som man kan vara inför något nytt. Hon skulle skjutsa mig till bussen på morgonen som hon brukar göra när jag varit för långsam och inte hinner ta cykeln (vilket är rätt ofta), men den här morgonen startade inte bilen. Batteriet var slut, vilket verkligen aldrig har hänt förut och så gjorde det, det just den dagen. Men allt ordnade sig hon kunde låna en annan bil. Jag hann till bussen och hon till nya jobbet.

När vi sågs igen hemma på eftermiddagen var hon verkligen helt underbart glad, det bara strålade om henne och allt på nya jobbet verkade verkligen toppen. Allt var alltså lite utöver det vanliga, på ett positivt sätt.
Det här är egentligen ingenting som hör till men det är så konstigt och det passar ändå in i allt konstigt som hände. I alla fall, innan jag skulle iväg på träning upptäckte jag att vår almanacka var feltryckt oktobers datum hade bytt plats med September. Hur ofta är en almanacka feltryckt lixom, trodde man kontrollerade sånt.
I alla fall, allt var bra och det var ju lite speciellt så vi skrattade åt det. Det bar av mot tallunden där backträning väntade.
Träningen gick oväntat bra och jag orkade mer än jag trodde, fortfarande var den här dagen bra. Kanske till och med bättre än alla andra dagar... Fram tills någon gång efter 19 kanske tjugo över eller så.
Då förändrades allt, och jag kommer aldrig någonsin sluta förundras över hur fort saker och ting kan förändras vända totalt och bara efter ett enda telefonsamtal vara annorlunda för resten av livet.

Precis när jag skulle hoppa in i duschen ringde alltså telefonen. Det var mamma som svarade men jag stannade till lite för att kolla att det inte var till mig och det tog inte lång tid innan jag förstod att nånting var på tok, ni vet sådär när man bara direkt känner på sig att det hänt något... Samtalet fortsatte en stund och sen fick jag prata, med pappa.

Någon gång i mitten av juli började pappa klaga på att han såg så konstigt på sitt vänstra öga, som att han hela tiden hade något skräp i ögat som inte försvann. Vi var på honom hela tiden att han skulle kolla upp det men det blev lixom inte av, det var ju verkligen mitt i högsäsongen, han skulle ta det i höst sa han. Den 1 September kom han alltså iväg och vem hade kunnat ana?

En tumör i ögat.

Jag fattade bara inte att det var sant, det var bara så fel allting en hemsk mardröm, ett dåligt skämt, något feltryckt precis som i almanackan. FELFELFELFEL, inte en chans att min pappa skulle ha cancer.
Den kvällen grät jag mer än vad jag gjort nån gång tidigare, det var som att tårarna aldrig ville ta slut.

Tanken på att någon av ens nära inte ska finnas där för alltid, visst har den slagit mig nån gång, men aldrig har den varit så nära som just då. Tanken på att pappa inte skulle vara där när jag har körkortet i handen, när jag springer ut på balkongen på Wisby Strand och har tagit studenten, gifter mig, får barn, får något yrke eller gör något annat viktigt eller oviktigt i livet åt upp mig den kvällen. Jag kände mig som en julgranskula, en sån där gammal fin som man hänger högt upp i granen för att den inte ska ramla i golvet och gå sönder.

Plötsligt gjorde den det i alla fall, ramlade i golvet ock gick i tusen bitar.

Jag insåg verkligen hur lätt det är att ta saker för givet. Vissa saker är så overkliga att man inte fattar eller kanske är det så, man vägrar att inse dem.

På Tisdagen gick jag upp som vanligt pallrade mig iväg till skolan, var där skrattade och hade allmänt kul precis som jag brukar. Men visst fanns det där, obehagligt nära. På något sätt så kunde jag associera allt som sades under dagen till pappa, allting. Och hela tiden mitt i samtal, i matkön, på lärarnas genomgångar ringde orden i öronen, Min pappa har cancer.

På eftermiddagen fikade jag med Linnea och för första gången sa jag det högt.

Det kändes och känns fortfarande som att om jag bara tänker lite mindre på det och om jag bara inte säger det högt, då har det inte hänt. Men jag vet ju egentligen innerst inne att det inte är så.

På bussen hem kom tårarna igen och rann resten av kvällen som jag tillbringade ensam hemma. Jag pallade bara inte med att gå in till pappa fast jag visste att jag verkligen borde. Det var samma sak där, om jag bara inte gick dit och fick höra det igen. Då var det inte på riktigt.

Jag insåg hur skönt det var att vara i skolan, omgiven av människor som får mig att skratta, må bra och i alla fall för korta stunder få bort tankarna. När jag var hemma själv så sjönk jag bara ihop på soffan med iPoden på högsta volym och tankarna på allt hemskt jag bara låg där och stirrade i taket. Vänner, klasskamrater ni är guld värda!

På onsdagen kändes det ändå bättre jag var hemma hos pappa efter skolan, vi åt pannkakor och pratade en lång stund, inga tårar, det var bra. En lång varm kram och prat om allt möjligt, positiva saker.

Men när jag kom hem till mamma och för andra kvällen i rad var ensam kom det ändå lite tårar igen.

Sen var det lugnt i några dagar pratade med pappa varje dag och det kändes ändå som att läget stabiliserade sig lite ,när chocken fick lägga sig så förstod jag att inget skulle bli bättre av att jag gick omkring och var ledsen och äntligen gick det väl också in i huvudet som de försökt säga till mig hela tiden. Att det inte är den allvarligaste cancerformen man kan drabbas av.

Jag började istället på allvar se fram emot helgens inspark, som faktiskt blev riktigt lyckad även om jag till och med mitt på dansgolvet slogs av den ständiga tanken, min pappa har cancer.

På Tisdagen var pappa i Stockholm och gjorde en ny undersökning på ett sjukhus specialiserat på ögonsjukdomar, en liten chans fanns att de skulle upptäcka att det var något annat eller att gotlandsläkaren ställt fel diagnos...

När jag knackade på hos pappa på tisdagskvällen var jag verkligen HELT säker på att det var så, fel diagnos alltså.

Men tyvärr inte, Sjukdomen kallas ögonmelanom och uppstår på samma sätt som hudcancer. Man kan ha leverfläckar inne i ögonen precis som på armarna eller var som helst på kroppen och det kan alltså i dessa utvecklas tumörer. Som jag skrev så är det inte den allvarligaste cancerformen man kan drabbas av, 85% av de som drabbas överlever och det känns ju som goda odds, Så måste man tänka och från och med nu är det bara det som gäller. Pappa har redan opererats och så länge det inte har spridigt till levern (den risken finns tyvärr, men som det verkar just nu efter första undersökningen så har det inte gjort det). Just nu pekar allt på att det här ska lösa sig. men det kommer att ta lång tid att behandla och inte förens om ett halvår kan man säkert säga att det är helt borta, tyvärr är det också så att man nån gång antagligen kommer att få tillbaka sjukdomen, men på något annat ställe.

Den faktan är något som jag måste lära mig att leva med, jag måste inse att allting inte varar för evigt (även om jag verkligen hatar att det är så). Samtidigt är det också så att man lär sig något när man tvingas inse såna saker. Man lär sig att uppskatta mer, ta vara på stunder, visa sin kärlek mer och överhuvudtaget bara att stanna upp lite, tänka efter på vilket enormt värde vissa saker verkligen har.

Pappa ska vara den som för mig till altaret om jag någon gång skulle gifta mig, han kommer att vara där när jag tar studenten och jag kommer att skjutsa omkring honom när jag fått körkort, han kommer att göra alla resor som han ännu drömmer om och han kommer att genomföra alla projekt som han ännu inte gjort.

Det finns inget annat. Inte än.