Teresias

Hej på er!
Det var ett tag sen jag hörde av mig nu, men det här inlägget har tagit tid på sig både vad det gäller att bli skrivet över huvud taget och att sen bli publicerat. Många tankar har det varit att samla och tänka igenom och vissa har verkligen behövt sjunka in. Vi får se hur det blir men jag ska i alla fall göra ett försök för det är något som jag verkligen vill dela med mig av...

1 September 2008 kommer att finnas kvar i mitt minne för alltid, det var en dag som bjöd på mycket och verkligen var annorlunda. Eller rent ut sagt, den var konstig och hemsk så in utav helvete!
Det började på morgonen, mamma skulle börja ett nytt jobb den här dagen och hon var verkligen sådär härligt förväntansfull som man kan vara inför något nytt. Hon skulle skjutsa mig till bussen på morgonen som hon brukar göra när jag varit för långsam och inte hinner ta cykeln (vilket är rätt ofta), men den här morgonen startade inte bilen. Batteriet var slut, vilket verkligen aldrig har hänt förut och så gjorde det, det just den dagen. Men allt ordnade sig hon kunde låna en annan bil. Jag hann till bussen och hon till nya jobbet.

När vi sågs igen hemma på eftermiddagen var hon verkligen helt underbart glad, det bara strålade om henne och allt på nya jobbet verkade verkligen toppen. Allt var alltså lite utöver det vanliga, på ett positivt sätt.
Det här är egentligen ingenting som hör till men det är så konstigt och det passar ändå in i allt konstigt som hände. I alla fall, innan jag skulle iväg på träning upptäckte jag att vår almanacka var feltryckt oktobers datum hade bytt plats med September. Hur ofta är en almanacka feltryckt lixom, trodde man kontrollerade sånt.
I alla fall, allt var bra och det var ju lite speciellt så vi skrattade åt det. Det bar av mot tallunden där backträning väntade.
Träningen gick oväntat bra och jag orkade mer än jag trodde, fortfarande var den här dagen bra. Kanske till och med bättre än alla andra dagar... Fram tills någon gång efter 19 kanske tjugo över eller så.
Då förändrades allt, och jag kommer aldrig någonsin sluta förundras över hur fort saker och ting kan förändras vända totalt och bara efter ett enda telefonsamtal vara annorlunda för resten av livet.

Precis när jag skulle hoppa in i duschen ringde alltså telefonen. Det var mamma som svarade men jag stannade till lite för att kolla att det inte var till mig och det tog inte lång tid innan jag förstod att nånting var på tok, ni vet sådär när man bara direkt känner på sig att det hänt något... Samtalet fortsatte en stund och sen fick jag prata, med pappa.

Någon gång i mitten av juli började pappa klaga på att han såg så konstigt på sitt vänstra öga, som att han hela tiden hade något skräp i ögat som inte försvann. Vi var på honom hela tiden att han skulle kolla upp det men det blev lixom inte av, det var ju verkligen mitt i högsäsongen, han skulle ta det i höst sa han. Den 1 September kom han alltså iväg och vem hade kunnat ana?

En tumör i ögat.

Jag fattade bara inte att det var sant, det var bara så fel allting en hemsk mardröm, ett dåligt skämt, något feltryckt precis som i almanackan. FELFELFELFEL, inte en chans att min pappa skulle ha cancer.
Den kvällen grät jag mer än vad jag gjort nån gång tidigare, det var som att tårarna aldrig ville ta slut.

Tanken på att någon av ens nära inte ska finnas där för alltid, visst har den slagit mig nån gång, men aldrig har den varit så nära som just då. Tanken på att pappa inte skulle vara där när jag har körkortet i handen, när jag springer ut på balkongen på Wisby Strand och har tagit studenten, gifter mig, får barn, får något yrke eller gör något annat viktigt eller oviktigt i livet åt upp mig den kvällen. Jag kände mig som en julgranskula, en sån där gammal fin som man hänger högt upp i granen för att den inte ska ramla i golvet och gå sönder.

Plötsligt gjorde den det i alla fall, ramlade i golvet ock gick i tusen bitar.

Jag insåg verkligen hur lätt det är att ta saker för givet. Vissa saker är så overkliga att man inte fattar eller kanske är det så, man vägrar att inse dem.

På Tisdagen gick jag upp som vanligt pallrade mig iväg till skolan, var där skrattade och hade allmänt kul precis som jag brukar. Men visst fanns det där, obehagligt nära. På något sätt så kunde jag associera allt som sades under dagen till pappa, allting. Och hela tiden mitt i samtal, i matkön, på lärarnas genomgångar ringde orden i öronen, Min pappa har cancer.

På eftermiddagen fikade jag med Linnea och för första gången sa jag det högt.

Det kändes och känns fortfarande som att om jag bara tänker lite mindre på det och om jag bara inte säger det högt, då har det inte hänt. Men jag vet ju egentligen innerst inne att det inte är så.

På bussen hem kom tårarna igen och rann resten av kvällen som jag tillbringade ensam hemma. Jag pallade bara inte med att gå in till pappa fast jag visste att jag verkligen borde. Det var samma sak där, om jag bara inte gick dit och fick höra det igen. Då var det inte på riktigt.

Jag insåg hur skönt det var att vara i skolan, omgiven av människor som får mig att skratta, må bra och i alla fall för korta stunder få bort tankarna. När jag var hemma själv så sjönk jag bara ihop på soffan med iPoden på högsta volym och tankarna på allt hemskt jag bara låg där och stirrade i taket. Vänner, klasskamrater ni är guld värda!

På onsdagen kändes det ändå bättre jag var hemma hos pappa efter skolan, vi åt pannkakor och pratade en lång stund, inga tårar, det var bra. En lång varm kram och prat om allt möjligt, positiva saker.

Men när jag kom hem till mamma och för andra kvällen i rad var ensam kom det ändå lite tårar igen.

Sen var det lugnt i några dagar pratade med pappa varje dag och det kändes ändå som att läget stabiliserade sig lite ,när chocken fick lägga sig så förstod jag att inget skulle bli bättre av att jag gick omkring och var ledsen och äntligen gick det väl också in i huvudet som de försökt säga till mig hela tiden. Att det inte är den allvarligaste cancerformen man kan drabbas av.

Jag började istället på allvar se fram emot helgens inspark, som faktiskt blev riktigt lyckad även om jag till och med mitt på dansgolvet slogs av den ständiga tanken, min pappa har cancer.

På Tisdagen var pappa i Stockholm och gjorde en ny undersökning på ett sjukhus specialiserat på ögonsjukdomar, en liten chans fanns att de skulle upptäcka att det var något annat eller att gotlandsläkaren ställt fel diagnos...

När jag knackade på hos pappa på tisdagskvällen var jag verkligen HELT säker på att det var så, fel diagnos alltså.

Men tyvärr inte, Sjukdomen kallas ögonmelanom och uppstår på samma sätt som hudcancer. Man kan ha leverfläckar inne i ögonen precis som på armarna eller var som helst på kroppen och det kan alltså i dessa utvecklas tumörer. Som jag skrev så är det inte den allvarligaste cancerformen man kan drabbas av, 85% av de som drabbas överlever och det känns ju som goda odds, Så måste man tänka och från och med nu är det bara det som gäller. Pappa har redan opererats och så länge det inte har spridigt till levern (den risken finns tyvärr, men som det verkar just nu efter första undersökningen så har det inte gjort det). Just nu pekar allt på att det här ska lösa sig. men det kommer att ta lång tid att behandla och inte förens om ett halvår kan man säkert säga att det är helt borta, tyvärr är det också så att man nån gång antagligen kommer att få tillbaka sjukdomen, men på något annat ställe.

Den faktan är något som jag måste lära mig att leva med, jag måste inse att allting inte varar för evigt (även om jag verkligen hatar att det är så). Samtidigt är det också så att man lär sig något när man tvingas inse såna saker. Man lär sig att uppskatta mer, ta vara på stunder, visa sin kärlek mer och överhuvudtaget bara att stanna upp lite, tänka efter på vilket enormt värde vissa saker verkligen har.

Pappa ska vara den som för mig till altaret om jag någon gång skulle gifta mig, han kommer att vara där när jag tar studenten och jag kommer att skjutsa omkring honom när jag fått körkort, han kommer att göra alla resor som han ännu drömmer om och han kommer att genomföra alla projekt som han ännu inte gjort.

Det finns inget annat. Inte än.

Det jag vill säga med det här är att livet är så förfärligt skört, man vet aldrig vad som händer eller när det rycks ifrån en, det man har idag kan vara borta imorgon. Det låter hemskt och jag tror inte att man mår bra av att gå runt och tänka på det hela tiden. Men man måste veta om det, man måste vara beredd på att det händer, en dag står man där och då finns det kanske ingen chans i världen att ändra på det som hänt.
Det är så, för alla.
Men det man också måste veta om är att även om det händer hemska saker i ens liv. Att de man älskar rycks ifrån en, att drömmar går i kras eller bara att tiderna förändras och att det inte blir som man har tänkt sig.
Så löser det sig, livet kommer alltid att gå vidare. Det kommer alltid nya drömmar. Tiderna förändras alltid igen och om det inte blir som man har tänkt sig, då får man tänka om. Däremot får man ju aldrig tillbaka någon som gått bort men jag tror... Att bara man inte glömmer, bara man inte vägrar inse vad som hänt eller bara man inte förlorar hoppet på allt annat, slutar älska. Då kommer personen alltid att finnas kvar. 

Ta vara på er!
All kärlek/ Teresia